SOMETHING VAGUE

i tisdags var min sista dag på högstadiet. förstå lättnaden. på morgonen bjöd min rektor hem alla nior till sin lägenhet vid bibloteket. alltså, de här lägenheten var nog den mest fantastiska jag sett. först och främst tog den nästan aldrig slut(!). sen var det en sån där lägenhet med valv och inga dörrar. stort och luftigt och taket var flera meter högt. och sen taket var fantastisk snirkligt sådär som det är i gamla lägenheter. och ljuskronor hade hon. fantastiska ljuskronor. och en säkert tio meter lång vägg fylld med böcker i en enda lång bokhylla. och en långsmal balkong, med ett snirkligt järnräcke. jag lovar, hon hade säkert en walk-in-closet också. som Carrie i Sex and the City. titta!

Stor fönsterkarmar var det också, sådana man bara vill sätta sig i och se filosofisk ut i. och titta ut på stadsparken, som hon hade direkt utsikt till. hade jag bott där hade jag bjudit in alla på te och så skulle jag gå ner till bibloteket varje dag och låna nya böcker. fast såklart i en helt annan stad. dessutom, nere på innergården fanns det ett litet rött hus som bara fanns med en extremt liten trädgård. precis så min farfar bodde för några år sen. jag älskade det huset.

hursomhelst hade vi kabaré på skolan senare och sånt, och det var väl kul. och sen på kvällen var det avslutning i Rosengårdskyrkan. jag kände mig fin i klänningen jag jobbat med.

jag är sån himla mes i ansiktet och det blåste, men jag var så glad!

I kyrkan var det djävulskt varmt och jag hade lökringar under armarna. bara en sån sak. men det var den längsta cermonin, så många elever som vill uppträda. men inte jag, inte denna gången. men jonna sjöng, sjöng så jag nästa började gråta på Gabriellas sång. det är nu som tiden är min. och vi gick upp på scenen och jag var modigt moderiktiga maria ungefär. det var roligt. sen fick vi betygen och en ros. tjusigt. jag har nu också MVG i musik och bild. i bilden tack vare min favoritvikarie Erik. jag ska aldrig sluta måla tycker han. och Nickan vill att jag aldrig ska sluta med musik. Och Martin tycker att jag skulle klarat NV galant om jag valt det. Tina kommer sakna mig. Och Agneta tror jag kommer klara mig jättebra. Åh, jag kommer sakna henne. ingen hade någonsin varit så inspirerande som hon. ingen har lärt mig så mycket. Och när Gabbi kom fram till mig och sa en massa fina saker till mig om att jag kommer få det fantastiskt och bli världskänd och duktig. då började jag gråta. de få gånger jag pratat med henne har hon alltid sagt att jag ska bli en ny ho's over bro's. och det är ju såklart det jag hade önskat mest av allt. klart jag vill kunna leva på att sy och strosa runt i typ Paris. men hur som helst så är jag så glad att hon tror på mig, att någon gör det.

sen var tanken att vi skulle hänga på Gröningen och hade det fint och mysigt. men det blåste något djävulskt och alla i klassen var ändå inte där. så jag och några fina stycken åkte hem till Julia där hennes pappa stekte korv och bjöd på toblerone. titttade på slutet av sverigematchen och såg Juno. Mysigt. Sånt jag vill ha det.

Och nu är jag så himla redo för något nytt, ett steg till, nästa kapitel. det känns bra. himla bra.