SOMETHING VAGUE

idag fyllde jag i Pliktverkets mönstringsformulär.
det var en komisk upplevelse,
jag är både allvarligt allergisk och
tar receptbelagda mediciner dagligen.
och en hel del annat icke "lumpen-material".
ehe. utmaning osv,
mm.

jag ser fram emot att se hur Försvarsmakten formulerar sina "tack, men nej tack" - brev.

  

jag har:
- bott in mig lite smått och samlat ihop flocken, italienskavägen flickorna
- har haft en "som att kasta upp ett ägg, skitgött på vägen upp men aj aj vad det gör ont när man landar igen" -kväll i malmö.
- kramats & kramats och berättat jättemånga gånger om mitt emmaboda- fina fina minutrar in heaven.
- lagat mat till mig själv en gång! på 6 dagar!!
- varit svart & haft hatt & känt mig fin i pringles-mustasch.

och en hel del annat, båstad är himla flott för tillfället!

hm, jag vet att alla mina klasskompisar antagligen packar, men jag är inte så sugen. jag spenderar alla mina sekunder med att försöka bestämma mig för om jag ska gå på en såndära fest ni vet.
som man kan bli bjuden till ibland där människor man kände för ett och ett halvt år sen kommer befinna sig och man kommer känna sig om möjligt ännu mer otillräcklig och ful och tråkig och konstig och sådär. och så blir man en liten liten flicka igen. sådär som de flest sjuttonåringarna var när dem var fjorton, fast jag är det nu för jag är lite sen i utvecklingen. eller något. åh, vad jag önskar att mina hjärna kunde sluta mala sönder sånt här.

fast. jag har dock letat fram min finaste pryl, min svampbobtoaster.
den är azumnezzz (önskar jag kunde säga det som emmy)

- Säkerhetsvakterna fick order om att stirra in i väggen, de fick inte titta på henne.
- Dansarna fick öva mitt i natten för Madonna var inte nöjd.
- Någon hade stött till Madonnas headset, hon hade får vredesutbrott.
- De hade byggt en helt ny loge till Madonna, hon var inte nöjd "den var för liten" så den fick byggas om mitt i natten.
- Madonna skulle kissa på en sprillans nya toa, så det fick installeras.

(nya kunskaper efter tjuvlyssnande på peter, som extraknäcker som säkerhetsvakt. nästa gång är det way out west för honom. ehh. jag vill bara be honom att adoptera mig och ta med mig och allt, åhhh.)

dagens "jag missar på way out west"- ont: [ingenting]. liksom. (igår var det vampire weekend)

och så kände jag inte för att vara ledsen/tråkig/kass tjej
så då bestämde jag mig för att vara spontan, kul tjej istället.
och så ringde jag upp en annan spontan och kul tjej.
och så hade jag en skitbra kväll sittandes på något hårt (som kvällen innan med) och så pratade och pratade vi och tog igen månader av missad tid.

jag har varit sjuk, är sjuk och det innebär med trötthet än vanligt (och ont i hjärtat a lá "jag vill bara lyssna på whitney houston och titta på solnedgången från toppen av terasstrapporna). hm, så jag har sovit mycket och haft många surriga blurriga drömmar. och emmaboda-finisen har dyk upp i tid och otid i mina sjukdrömmar. sist handlade om en jätteannons som sökte mig. och så där va.

jag vet att det är desperat och sorgligt, men jag har aldrig fått höra, aldrig varit hon där som får blickar, komplimanger. så. så. sådär du vet va? så det får vara som det är och jag fortsätter sjukdrömma. (och så slutar jag babbla, du har väl redan hört allt en triljonsgånger innan)

La Blogotheque är världens grej alltså, bara fina band som spelar fina akustiska versioner av sina låtar, medans de vandrar runt i paris. ett vinnande koncept så att säga. Tänk er typ shins som spelar på parisiska torg och i'm from barcelona-emanuel och tjugo barbesökare och guillemots som spelar med en gammal skrivmaskin och fina gamla gubbar som kommer fram och försöker sjunga med. det är jättebra, särskillt när man sitter och knapprar in findusrecept i ett jobbigt system som hänger sig.

scenariot är såhär;
en nästan nästan såhimlanära gråtande maria står själv längst framme efter nordpolens spelning (förövrigt den sista "vi kanske kommer tillbaka" och textrader som hjärtat sätter stopp mer än det sätter igång min kropp och orkar inte reda upp mitt liv känns, verkligen känns.) och dricker vatten. då kommer en människa med lite skäggstubb och en öl i handen och säger "det är inte bra att återställa vätskebalansen i kroppen". och sen följer några fantastiska minuter då nästannästansåhimlanäraattgråta maria får höra att från att hon ser ut som en kortväxt tjugotvå åring och och hur fin hon är och söt, till och med med sin jättebrända näsa (!!!), och hur hon ger helsingborg ett vackert ansikte och om han också var sjutton skulle han varit så himla förälskad i henne (han sa att han kände sig som en gammal gubbe med hår i ansiktet, han var tjugofem och fin) och att hon säkert gick hem hos alla sjuttonåriga pojkar (nä) och pratade jättecharmig skånska (inte sådär jobbig som hans chef i lumpen hade pratat).

tänk dig nästannästansåhimlanäraattgråta maria som blir helt överrumplad med så mycket fint på så kort tid. det var som om mitt halvruttnande frö till självförtroende sköt upp ur jorden och fick känna på lite solsken. som om mitt skrumpnande hjärta slog ett jätteslag som hade slått ut alla högteknologiska hjärtaparater. kan du någonsin förstå?

jag grät grät grät så fort han hade gått.

... och sen när han hittade mig igen sa han "min sjuttonåring" och kramade om mig.