SOMETHING VAGUE

en klassiker. åh. värd att se over and over.
ps. nu har jag sett 500 days of Summer.
som förväntat, bra och smiths. inga är som the smiths.

och det var "vi orkar nog inte köa jättelänge" och jättegungan och suget i magen som suddar bort allt tungt och att se en viss man i 2 sekunder och sen fortsätta att stirra in i frisyrer, och my kind of man i beige kavaj och läskiga folkmängder och studsiga flickor långt bak och stå i blomstergrejer och tanter som klappar med och se jättemegafolkhav och tretusen lysande mobiler och en alldeles magisk Håkan.
Att man kan känna sig så nära fast man är så långt ifrån.

om jag hade sagt till mig själv för ett år sen att vackra kvinnor skulle säga och skriva snälla snälla saker till mig, att folk skulle vilja krama mig varje morgon och faktiskt lyssna på vad jag har att säga, skulle jag inte tro mig själv! men nu har det ju blivit sant och det är ju helt insane.

nyligen satt jag ihopklämd i en soffa med en massa flickor.
vi såg p.s. i love you.
det var inte första gången jag såg den.
ändå grät jag mest (sen kom emmy).
men inte för att p.s. i love you är någon speciellt fantastisk film.
skådespelarinsatserna kunde verkligen ha varit bättre, mijöerna bättre, filmningen bättre. mycket kunde vara bättre.
men den här söta lilla filmen innehåller så mycket kärlek att det är något otroligt.
och så försöker man tänka att det bara är hittepå och trams men ändå så tänker man att det går ju inte att ta så stora känslor och grunda dem på ingenting.
den här fina 21-åriga bokförfattaren måste ju ha känt, haft någonting.
och det här någonting blir stor kärlek och så gråter jag för jag kan inte riktigt förstå hur man som två olika människor och kan hitta varandra i världen
och känna varandra så bra att man VET utan att egentligen ha fått veta något.
att man som två personer kan vara en.
allt det här, gråter jag för.

för något så stort lär ju knappast jag få uppleva.

.

nu är Sophia äntligen tillbaka i den kalla delen av röda huset.
hon spelar jag ger dig min morgon och så värmer det lite i hjärtat.

fredag och det var kräftor och gumman med dialekt, johannas jättefina tights, lågstadiebästisar och ett tummislöfte. Och sånna löften tummar man inte på.
och så var det för en stund okej att vara sjutton.

b

en sån bok där man egentligen borde vara mer påläst.

och så hade det varit fint om jag hade hittat lite vitt eller rött ulligt garn, typ nu.

och så är det ganska skönt att vara hemma och ligga och titta på på spåret i mammas famn.