SOMETHING VAGUE

jag kan inte ens forma meningar med något värde alls längre.
ingen substans, ingen mening.
vill inte. orkar inte. vet inte.
vill inte vara som en bitter 30åring världsvan kärring längre
vill inte längre hålla min djupdjupa fasad
(hallå, jag har ju uppe en sida om varesig robert pattinsons magmuskler är äkta eller ej)
när
när jag egentligen inte kan någonting
inte har levt någonting
och vill inte känna press för jag inte har läst hemingway
eller sett alla jävla hepburn filmer
borde bry mig om att leva lite grann, som en sjuttonåring
som den sjuttonåring jag är, som aldrig kommer växa upp
som fortfarande kommer ha gosedjur i sängen
men som samtidigt är bittrast och negativast i världen.
hur går den ekvationen ihop?
kan du svaret på det lasse?
vill mest ha lite närhet som den japanska flickan i babel
hell, jag kan inte rå för det
jag är bara sjutton år