SOMETHING VAGUE

jag hoppas, väntar, längtar promt på ett mejl, ett meddelande, ett logginlägg, ett samtal ja vad som helst som indikerar att jag OCKSÅ lever. att jag inte bara är åskådare, att jag inte bara lever genom några andra. att jag är mer än en parasit. väntarväntarväntar men så gräver jag ner mig i saker jag ska göra eftersom jag har legat på sängen och stirrat i taket i två månader. jag vet precis hur det ser ut. vilka döda insekter som finns i taklapan. hur väggen buktar ut där bort på andra sidan som om att några jättefingrar har försökt lirka ut något där bakom. har inte tid inte lust inte kul inte bra musiksmak längre. jag känner mig så gammal och lyssnar på Dire Straits och Bruce med pappa och vi nickar och instämmer och säger samtidigt "fyfasen vilken gitarrist". jag undrar om det är så att jag redan har levt. mitt liv snabbspolades en av de där nätterna för fyra år sen när jag var sömnlös och drömde så intensivt. älskade, hatade, skrek, skrattade, fanns till. det där var nog mitt liv och nu har jag kommit in i några medelåldersblaskig fas och tittar på er och ser er utan att se ner på er men jag tänker "det där är inte bra för dig" jag tänker framåt och går på bankmöten. jag läser tidningen och tittar och spanar på bokryggarna till pappas jättelexikon i vaddå tjugofyra band och vill låsa in mig någonstans med dem och bli någon påläst människa i alla fall. det är väl sådant man gör när man är i medelåldern. jag har redan inlett min medelålder eller så har jag levt i snigelfart och egentligen är jag fortfarande elva och kär jonte i det vita huset på samma gata som jag och egentligen går vi fortfarande hem från skolan ihop och plockar björnbär hos den där sura tanten tills vi är alldeles blåa om fingrar och mungipor,
men en sak är i alla fall säker.
jag är inte arton.
arton.
det är jag inte någonstans.