SOMETHING VAGUE

jag är sjukt lyckligt lottad. jag har de mina. mina vänner. det är där. kanske inte så man kan ta på dem men de finns alltid i mitt bakhuvud och är en del av mig och min trygghet. mina vänner kan jag prata om vad som helst med. det låter klyshigt men så är det. de skilljer ut dem från de andra. de är mitt toppskikt och mina vd:ar. men för det går jag inte runt och säger "jag älskar dig" till dem hela tiden.
 
Dels för att jag litar på att de redan vet vad jag tycker och därför att "jag älskar dig" är det som beskriver kärlek bäst. inte för att jag vet särskillt mycket om kärlek, jag är ju bara femton år. men ändå så tycker jag inte att man ska utnytja orden, vrida och vända på dem och använda dem så mycket att betydelsen inte är lika magisk som innan. som en pojke i min klass uttryckte det när han läste en text en flicka skrev till sin pojkvän. Ungefär så här sa han. "Jag tror inte att du älskar henne, jag kan förstå dig om du är gift med honom och har barn tillsammans. Men ni har varit tillsammans i knappt ett år och ni älskar varandra och kan inte leva utan varandra?" jag kommer inte ihåg exakt vad han sa men det var ungefär och jag har väldigt svårt att tro att när man inte är mer än femton år har man inte de perspektiven eller något alls som gör att man kan älska någon så högt. samma med hat.

Men efter mina perspektiv har jag de jag värdesätter och tycker om  väldigt högt. älskar från mitt perspektiv.

Två av dem fårn mitt toppskikt är är johanna och nicholas. Idag var vi tre sjuklingar tillsammans och vi bara pratade medans de andra simmade. Det var trevligt. Tack för sällskapet och vänskapen. Och denhär bilden är söt.
"Thanks for the friendship!"