sorry for calling this late

jag är hemma. hemma i helsingborg nu. tänker på apelryd. det är så märkligt, allt! jag har det lite sisådär med att prata med folk om ingenting. jag kommer aldrig på något att säga. så då blir jag tyst. jobbigt, då blir jag blyg och mesig. jag har varit så nära tårar vid flera tillfällen. till och med mitt vid maten, eller på en lektion. sånt där när man känner sig så ensam fast man sitter med flera människor. men såklart fick jag skärpa till mig. det är sånt ju. man måste.men jag vet inte. det kan bli bra. jag vet inte än. jag får se om två månader eller något, som tyska leonie sa.

nyss fick jag ett alldeles utmärkt sms från älskade peder, fantastiskt. och imorgon ska jag handla viktiga saker med min fina mami. jag tror hon ska köpa mig en ny mobiltelefon eftersom min är inne på sista versen som man säger. jag vet inte, allt är så konstig, skumt, knäppt, märkligt, annorlunda och ovant att jag inte vet var jag ska ta vägen och jag vet inte vad jag ska säga mer. jag behöver lite sömn och min kudde. imorgon kommer bilder på mitt rum, hoppas jag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0