SOMETHING VAGUE

Jag känner mig så fruktansvärt tom. Tom och ensam. Precis som om det vore vinter, fast det är mitt i juli. Jag var så glad och lycklig i Arvika att när det så hastigt drogs bort sögs min förut så kallade lycka ut. Den så kallade lycka jag hade innan är inget att jämföra med vad jag kände i Arvika. Det fanns något så bra och fint som jag innerst inom mig hela tiden har vetat. Men i Helsingborg har jag nöjt mig med något halvdant. Försökt att stöta bort känslan av att jag är halv, försökt göra något bra av det och försöka göra mig själv lycklig, Det har fungerat rätt bra, tills jag kom till Arvika och insåg att det finns något så mycket bättre.

Jag tycker inte alls om att något som bara tre dagar kan rycka bort allt jag har byggt upp. Min självkänsla och trygghet. Och nu när det väl är bort känner jag mig mer tom än någonsin. Jag ser inte riktigt fram emot någonting längre. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det, det  känns som att allt har klingat lite småfalskt. Jag tycker inte om allt det här. att jag kan inte få mig själv att må bättre.