SOMETHING VAGUE

så, jag har klantat till mig ordentligt. jag har haft det fint de senaste dagarna och varit glad, men idag fick jag en käftsmäll. jag har pratat om saker som tydligt var jättehemliga, vilket jag inet hade tolkat det som och hej nu alltid som händer mitt fel. och jag klandrar dem inte heller. allting är mitt fel. jag förstör. alltid. jag förstör alltid. och nu är det så kasst alltihopa igen och jag hatar kubik mer än någonsin (åh, jag tror jag har sagt det 100 gånger). och jag är inte ens förvånad, jag är inte förvånad över att det skulle hända något sånt här som tar ifrån mig allt det som har varit någorlunda fint. och jag vet att nu kommer inte bli det samma och jag kommer klassas som värsta skitsnackaren. och det är det sista jag vill, det är inte var jag är och jag vill inte vara en bitch. jag är ingen bitch. men med dem så blir jag dragen åt det hållet. Peder säger att jag är en fjortis, och de tär möjligt att jag blir sådan i sånt sällskap. hur som helst.

jag är så himla tacksam att jag fick sådan insikt ändå. så jävla tacksam att det snart är slut, imorgon är det slut. och nu är jag inte ens särskillt pepp på att sitta på gröningen med samma människor. kommer jag sakna någon? det vet jag inte. det vet jag inte. jag vet bara att jag är så himla trött på alltihopa.