SOMETHING VAGUE

scenariot är såhär;
en nästan nästan såhimlanära gråtande maria står själv längst framme efter nordpolens spelning (förövrigt den sista "vi kanske kommer tillbaka" och textrader som hjärtat sätter stopp mer än det sätter igång min kropp och orkar inte reda upp mitt liv känns, verkligen känns.) och dricker vatten. då kommer en människa med lite skäggstubb och en öl i handen och säger "det är inte bra att återställa vätskebalansen i kroppen". och sen följer några fantastiska minuter då nästannästansåhimlanäraattgråta maria får höra att från att hon ser ut som en kortväxt tjugotvå åring och och hur fin hon är och söt, till och med med sin jättebrända näsa (!!!), och hur hon ger helsingborg ett vackert ansikte och om han också var sjutton skulle han varit så himla förälskad i henne (han sa att han kände sig som en gammal gubbe med hår i ansiktet, han var tjugofem och fin) och att hon säkert gick hem hos alla sjuttonåriga pojkar (nä) och pratade jättecharmig skånska (inte sådär jobbig som hans chef i lumpen hade pratat).

tänk dig nästannästansåhimlanäraattgråta maria som blir helt överrumplad med så mycket fint på så kort tid. det var som om mitt halvruttnande frö till självförtroende sköt upp ur jorden och fick känna på lite solsken. som om mitt skrumpnande hjärta slog ett jätteslag som hade slått ut alla högteknologiska hjärtaparater. kan du någonsin förstå?

jag grät grät grät så fort han hade gått.

... och sen när han hittade mig igen sa han "min sjuttonåring" och kramade om mig.