SOMETHING VAGUE

scenariot är såhär;
en nästan nästan såhimlanära gråtande maria står själv längst framme efter nordpolens spelning (förövrigt den sista "vi kanske kommer tillbaka" och textrader som hjärtat sätter stopp mer än det sätter igång min kropp och orkar inte reda upp mitt liv känns, verkligen känns.) och dricker vatten. då kommer en människa med lite skäggstubb och en öl i handen och säger "det är inte bra att återställa vätskebalansen i kroppen". och sen följer några fantastiska minuter då nästannästansåhimlanäraattgråta maria får höra att från att hon ser ut som en kortväxt tjugotvå åring och och hur fin hon är och söt, till och med med sin jättebrända näsa (!!!), och hur hon ger helsingborg ett vackert ansikte och om han också var sjutton skulle han varit så himla förälskad i henne (han sa att han kände sig som en gammal gubbe med hår i ansiktet, han var tjugofem och fin) och att hon säkert gick hem hos alla sjuttonåriga pojkar (nä) och pratade jättecharmig skånska (inte sådär jobbig som hans chef i lumpen hade pratat).

tänk dig nästannästansåhimlanäraattgråta maria som blir helt överrumplad med så mycket fint på så kort tid. det var som om mitt halvruttnande frö till självförtroende sköt upp ur jorden och fick känna på lite solsken. som om mitt skrumpnande hjärta slog ett jätteslag som hade slått ut alla högteknologiska hjärtaparater. kan du någonsin förstå?

jag grät grät grät så fort han hade gått.

... och sen när han hittade mig igen sa han "min sjuttonåring" och kramade om mig.

köpenhamn i tisdags var: museeum i ett par timmar, christiania och poliser, diamant-biblioteket, skivor för elva kroner stycken, figaros cigarrer, en jobbigt fin gamla-klänningar-affär med fruktansvärda priser, lite snea hus, en jättestor fimp, pisserännan, stedergade, inte ett enda steg på ströget och som avslutning en halvliter matilde-chocklad.
men mest av allt en massa trams och fniss med min pappa.

---

och på köpenhamn huvudstation utgår det tåg till hela europa.berlin,amsterdam,paris.
det är bara att hoppa på liksom.
det är skitbra alltså.

---

just incase något trodde att jag var död.

tänkte mest meddela att jag flyttar hit ett tag.
så jag kan komma tillbaka som en fin, fräsch, bra och TREVLIG obitter person.
hejrå från nått vagt vi inte ser

min mamma tycker i alla fall att jag är fin
och "har ett öga".
(dagens mysterium)

eh, jag gör inget av mitt liv.
film,film,film och mina gamla tröjor.
och lite oscar wilde.
har köpt onödigt mycket skräp = ännu mer ångest.
det får väl vara okej det också.
eller alltså. det måste ju vara det.
idag har jag gjort chips i alla fall.
dem smakade beskt.
tror det var potatisens fel.
faktiskt.

a lá Döden i Grytan

imorgon: ISBJÖRNAR!!!!!!!!!!!! & grattis finfinabrabraiga catti

i stora stockholm känns det lite grann som att markuskrunegård förföljer mig lite grann.
jag hade ingen aning om hur mycket i stockholm som var hans liksom,
såsom göteborg är håkans.
och när vi far på E18 ut från stora staden drar jag fram kartboken
 och letar efter E4, väg 13 och E22.
det känns som att det är meningen,
att markus och jag har ouppklarade affärer och en ännu ej påbörjad vänskap.
jag undrar var du ser när du tittar ner över ditt kvarter.

i tv4sporten-karin lägenhet på Gärdet,
en tunnebanehållplats från Lidingö.
så flott är det.
och mitt i allt känner jag mig som världens töntigaste
& får höra av mina föräldrar att jag är så ordentlig
och det är sämsta betyget.
jajaja, havet glittrar i alla fall.

åh, kärlek va. vavavavava?! JA

fina tjejer under mitt paraply&jag var blöt och hatade niorna&var stjärnig. 06

igår hade jag svårt att sova.
då tänkte jag att det skulle vara bäst att ha en chipsmaskin
och så undrade jag varför det inte finns.

idag hittade & köpte jag en chipsmaskin på röda korset.
det kommer bli bättre än bäst.

jag kan inte ens forma meningar med något värde alls längre.
ingen substans, ingen mening.
vill inte. orkar inte. vet inte.
vill inte vara som en bitter 30åring världsvan kärring längre
vill inte längre hålla min djupdjupa fasad
(hallå, jag har ju uppe en sida om varesig robert pattinsons magmuskler är äkta eller ej)
när
när jag egentligen inte kan någonting
inte har levt någonting
och vill inte känna press för jag inte har läst hemingway
eller sett alla jävla hepburn filmer
borde bry mig om att leva lite grann, som en sjuttonåring
som den sjuttonåring jag är, som aldrig kommer växa upp
som fortfarande kommer ha gosedjur i sängen
men som samtidigt är bittrast och negativast i världen.
hur går den ekvationen ihop?
kan du svaret på det lasse?
vill mest ha lite närhet som den japanska flickan i babel
hell, jag kan inte rå för det
jag är bara sjutton år

jag bävar inför att ringa min äldsta och bästaste vän.
nej så här ska det ju inte vara.
tänk vad ett år kan förstöra.

de senaste dygnet har innehållit drömmar som kan härledas till maj förra året.
(och det är ditt fel catti.[puss]) . åh det är kärlek och det är sånt som värmer i själen och det är fina grejer a lá pay it forward och svarta oliver och en viss brittisk musiker. det är den bästa verkligenheten för mig nu, jag orkar inte betygshets och sånt trams och orkar inte alls med mig själv. självföraktet har aldrig, aldrig någonsin varit större.

I got my own hell to rise